Nu har jag ”bloggat” ytterligare en tid. Visst är det skönt att kunna ”skriva av sig” och det är spännande att kolla statistiken och se hur många som varit inne och läst min blogg. Några dagar har jag haft 70-80 besökare. Det är kul.
Men. Varför är det så få som reagerar, replikerar och kommenterar?
Jag har skrivit om demokrati, barnens rätt, tagit upp allvarliga principella och moraliska frågor. Jag har skrivit om miljöfrågor, om skrotbilarna i Västerljung, om politken i Trosa, om byggnation, om orättvisor, om kollektivtrafik, om politikers löner, om hederlighet och mygel. Och jag har ironiserat och provocerat. Men ingen reagerar. I mina mörka stunder får jag för mig att det finns en hemlig sammansvärjning om att tiga ihjäl mig. Det är ganska frustrerande att prata och prata och prata och prata utan att få någon reaktion. Det är som att prata med en vägg.
Nu har jag ledsnat. Jag tänker inte fortsätta att slösa energi på att prata med en vägg. Jag ger upp.
Tack för mig och Hej då.
